Kunskapens frukt

Nytta och nöje

Vem kan leva på applåder?

Människor som har erfarenhet av kultursektorn berättar ibland om problemet med att de förväntas uppträda, skapa, måla, bidra, rita, stand-uppa osv, osv utan betalning. Arrangörerna meddelar välvilligt att de kan få ett mål mat och kanske lite öl som tack för att de är med. Och menar ibland att det är ändå himla schysst, kulturutövaren i fråga får ju ändå en chans att visa upp sig, locka ny publik, visa upp sin hobby för fler. För inte sällan är det så det uppfattas, som en hobby. ”Jaså, du målar? Härlig hobby!” ”Spelar du i ett band? Jag tog också gitarrlektioner i fyran!” Att vara konstnär – av vilket slag det än är – kan vara en hobby. Men det kan också vara ett jobb. Ett yrke, en inkomst. Och ingen kan leva på applåder.

Det är inte alltid kulturutövning erkänns som ett arbete, det ses som nöje, inte som nytta. Och den som ägnar sig åt det förväntas göra det på sin fritid, inte kräva betalt för sin insats eller den tid en lagt ner. Men ingen kan leva på applåder.

Det är inte alltid kulturutövning erkänns som ett arbete, det ses som nöje, inte som nytta. Och den som ägnar sig åt det förväntas göra det på sin fritid, inte kräva betalt för sin insats eller den tid en lagt ner. Men ingen kan leva på applåder.

Att göra skillnad – nytta eller nöje?

Många som är engagerade i civilsamhället har liknande erfarenheter. Inom projektet har vi hört om det från engagerade inom det politiska civilsamhället generellt, och det feministiska i synnerhet. Den som är engagerad blir tillfrågad om den kan delta i en panel, komma och föreläsa för en skolklass, vara medarrangör för en manifestation, bidra med en text till en skrift eller bok, hålla en workshop på en festival… För det allra mesta vill den engagerade detta, väldigt gärna eftersom det är ett sätt att berätta om sitt engagemang och frågorna en brinner för. Det är ett sätt att vara med och skapa förändring. Det är att kombinera nytta med nöje, att göra en insats och göra skillnad. Men liksom i fallet med kulturarbetaren utgår det sällan någon ekonomisk ersättning. Det finns inga pengar, en ska vara glad för att få visa upp sig, att få möjlighet att påverka människor, att lära ut om det engagemang som driver en förväntas vara betalning nog. Men ingen kan leva på uppskattning.

Kunskapens frukt

Kom och utbilda oss om ditt intresseområde. Den som är engagerad i en fråga vill säkert gärna, men i vilka lägen ska kunskapens frukt vara gratis och när ska den ge utbildaren ekonomisk kompensation? Olika regler verkar gälla för olika kunskapsområden.

Nytta gör nytta – även när det görs med nöje

Att nå ut till ny publik är givetvis fantastiskt. Att kunna vara med i sammanhang där en ses tillsammans med andra som brinner för liknande saker. Att få tillfälle att berätta för en skolklass om hur världen blir bättre om den är jämlik – och att det är realistisk dröm. Att få uppskattning och applåder för det en gör är på sätt och vis ovärderligt. Men det betalar inte hyran. Det sätter inte mat på bordet. Därför måste aktiva i civilsamhället börja betala varandra, när det finns möjlighet. Och utöka möjligheterna för att kunna ge varandra betalt för de tjänster vi gör varandra.

Självklart ska vi visa, och praktisera, solidaritet. I de fall där inga pengar finns kan det vara värdefullt, och solidariskt att medverka ändå. Kanske kan det bytas mot en annan medverkan i ett annat sammanhang. Men, vi kan också börja kräva av andra arrangörer att de ska betala för den kunskap de ber oss bidra med. Vi kan i alla fall börja ställa frågan – till skolan som vill ha en temadag, till kommunen som vill ha en samarbetspart i ett projekt, till den lite större organisationen som vill sätta samman en paneldiskussion. När vi söker bidrag kan vi börja budgetera för arvodering av tjänster, till dem som på olika sätt bidrar till vår verksamhet.

Kompetens som gör nytta

Med tanke på att brist på tid och brist på pengar är bland de största hindren för feministisk organisering kan feministisk solidaritet vara ett börja ge varandra ekonomisk kompensation för arbetsinsatser. Att ta upp frågan om betalning även när det inte finns någon att ge – för att synliggöra att normen är att betala varandra. Ingen höjer på ögonbrynen när en konsult, av valfritt slag, vill ha betalt för sin insats. Men många ögonbryn rynkas när kulturutövaren eller den civilsamhällesaktiva vill ha det. Skillnaden är antagligen – i alla fall gällande civilsamhällesaktivisten – principen om idealitet. Och det är självklart en frågeställning om var den gränsen går. Kanske får det bedömas i varje enskilt fall. Men att utöva ett engagemang i civilsamhället i den grad att den kompetensen efterfrågas av skolor, kommuner, företag – ja då handlar det om just kompetens. Och den kompetensen är inte gratis. Eller bör inte vara det i alla fall. Den bör uppvärderas, för den gör skillnad. Och den behövs.

Nytta med feministisk kompetens

Vi kan själva bidra till att uppvärdera vår kompetens – genom att börja begära betalt av dem som har råd. Och arbeta för möjligheten att betala varandra.

Ingen kan leva på applåder. Ingen kan leva på uppskattning. Att erbjuda varandra betalt för arbetsinsatser, och att normalisera att begära betalt för kompetens från civilsamhället, är en form av solidaritet. Även den som blandar nytta (och mer nytta och mer nytta) med nöje, och som älskar sitt jobb, behöver betala sina räkningar.

/Malin

 

Kommentera

Your email will not be published. Name and Email fields are required.